Mitt livs viktigaste bok

Catherine Maurices Let Me Hear Your Voice är utan tvekan den viktigaste boken i mitt liv. Den hjälpte mig och min familj genom vårt livs hittills svåraste kris.
Året var 2004 och vi hade just börjat förstå att vår två och ett halvtårige son förmodligen hade autism. Ännu var den slutliga diagnosen långt borta och vi var medvetna om att köerna på habiliteringen var månadslånga.
Vi stod alltså helt utan hjälp och rådgivning. Det enda vi hade tillgång till var broschyrer med ganska nedslående statistik angående vår sons eventuella förmåga att någonsin kunna kommunicera med oss. Vi förstod att livet tagit en ny vändning, men exakt vilken var svårt att greppa. Mest blev det ett ältande av olika mer eller mindre deprimerande framtidsscenarier. Vi hade med andra ord ett starkt behov av någonting mer konstruktivt att göra. Men vad?
Jag gjorde lite sökningar på nätbokhandeln Amazon.com efter böcker om autism och märkte att många rekommenderade Let Me Hear Your Voice. Som tur var hade vårt lokala bibliotek ett exemplar.
Boken är en självbiografisk skildring av en amerikansk mamma vars två barn får autismdiagnoser. Hon håller på att förtvivla tills hon får kontakt med Dr Ole Ivar Lovaas och hans nya metod Intensiv Beteendeterapi (IBT) som ett sätt att ”bota” autistiska barn. Sakta men säkert och med oerhörda arbetsinsatser från modern och ett antal terapeuter bryter man ner barnens isolering och bygger upp förmågan att kommunicera med sin omgivning.
Det är en gripande berättelse och det var lätt att känna igen sig i den nattsvarta avgrund som verkade öppna sig för Maurice när hon till sist tvingades förstå varför hennes barn inte var som andra.
Men det viktigaste med boken var att den gav något slags hopp. Det fanns något att göra! I stället för att gråta och förtvivla kunde man börja jobba. Det mest betydelsefulla för oss var det appendix med konkreta IBT-övningar som finns i slutet av boken (dock inte i alla upplagor). För oss var detta en livlina ut ur en nattsvart depression. Vi satte igång med träningspass morgon och kväll. Till en början med så enkla övningar som att vår son skulle lära sig peka på saker. Sedan mer och mer avancerade uppgifter i kategorisering och pusselläggning. Vi hade turen att vår son svarade väldigt bra på dessa övningar, och efter ett par månader började han säga sina första ord.
Det är möjligt att vår son hade utvecklats utan våra insatser, men själv är jag helt övertygad om att vår träning är det som hjälpte honom att lära sig kommunicera med sin omvärld.
Jag vill dock inte påstå att Maurices bok och IBT måste vara lösningen för alla. Dr Lovaas är en kontroversiell person och hans metoder har ifrågasatts av många. Dock ser IBT idag väldigt annorlunda ut än den gjorde när man började på 80-talet. Och även om Maurices tal om ett ”botemedel” mot autism kan kännas aningen naivt så får man se det ur perspektivet att man vid denna tid inte erbjöd några speciellt framgångsrika alternativa metoder.
Men oavsett vad man som förälder bestämmer sig för att göra är jag säker på att rätt bok vid rätt tillfälle kan vara livsavgörande. Det var det i alla fall för oss.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Mitt livs viktigaste bok

  1. Pingback: Problemskapande beteende – för vem? | Annorlundapappan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s