En riktig människa

Hur gör man när man pratar med andra människor? Hur leker man? Varför anses det artigt att ljuga i vissa situationer, och hur ska man kunna veta i vilka?
Kort sagt, hur blir man en riktig människa?
Dessa frågor och många andra upptog Gunilla Gerland från den tidiga barndomen in i vuxen ålder. I boken En riktig människa berättar hon på ett glasklart och fängslande sätt om hur det är att uppleva verkligheten på ett annat sätt än de flesta andra. Och hur det känns när ingen förstår.
För till skillnad från många självbiografiska berättelser av personer med funktionshinder har Gunilla ingen som hjälper henne genom svårigheterna. Ingen förälder, inga syskon, ingen vän, ingen förstående lärare eller psykolog. Pappan är en småsadistisk idiot som slår mamman. Mamman sjunker längre och längre ner i psykos och alkhoholmissbruk. Storasystern är fullt upptagen med att försöka växa upp samtidigt som hon tar hand om mamman och blir irriterad på lillasysterns bristande engagemang. Skolpersonalen kallar Gunilla lat när hon i själva verket inte förstår. Ingen uppfattar henne som något annat än ett extra problem i en redan besvärlig tillvaro. Gunilla söker sig i tonåren till missbrukarmiljöer. Där finns en logik i drivkrafterna och en ärlighet i umgänget som hon inte hittar någonstans. Men hon inser snart att livet som missbrukare bara kan sluta på ett sätt och hon söker sig tillbaka till en mindre destruktiv men också ensammare tillvaro. Hon söker upp en psykoterapeut för att få hjälp med att förklara varför hon är så annorlunda, men blir även här sviken. Terapeuten vägrar se att det är något fundamentalt annorlunda med Gunilla utan försöker i stället hitta psykologiska förklaringar. Till slut läser sig Gunilla fram till vad det är som skiljer henne från andra. Och när hon får diagnosen att hon befinner sig ”inom det autistiska spektrumet” faller bitarna på plats. Som många andra som får diagnosen i vuxen ålder är det dubbla känslor som utlöses. Känslan av lättnad blandas med en sorg över att ha sitt annorlundaskap präntat på papper. Men också en insikt om att just det annorlunda är något som också kan vara något positivt, både i rollen som yrkesmänniska och som privatperson.
Och även om boken är sorglig, så är beättelsen om Gunillas funktionshinder också en berättelse om styrka. En människa utan Gunillas förmåga att skärma av sig och oförmåga att ta elakheter personligt skulle förmodligen gått under. ”Jag tror att min förmåga att gå in i mig själv har varit ett bra skydd i många situationer. Det betyder inte att den förmågan har utvecklats som en strategi för att skydda mig som en viss terapeut skulle säga. Jag hade helt enkelt oturen att födas med ett biologiskt handikapp och dessutom i en störd familj. Och jag tror att jag skulle vara betydligt mer neurotisk än jag är om jag inte haft detta handikapp.”
Gunilla Gerland är mycket bra på att förklara hur hon upplever världen. Hon har sin egen logik, men efter att ha läst boken känns inte denna så konstig, det är snarare omvärldens ”normala” sätt att agera på som känns märkligt. Tyvärr kan inte Gunilla fungera på det sätt hon helst skulle vilja, utan måste hela tiden anpassa sig till omgivningen. Man blir som läsare uppretad och förtvivlad över att det ska vara så svårt att hantera och stötta människor som är lite annorlunda. Och att de måste bränna ut sig fullständigt för få vara en del av omvärlden.
”Inuti mig blir jag ibland så trött – ni har så konstiga regler i er värld! Och jag måste hela tiden tänka och tänka och tänka på dem.”

1 kommentar

Filed under Självbiografier

One response to “En riktig människa

  1. Oj, det låter som en bra men tung bok… Jag tycker om din blogg med alla bra boktips. Både för att hitta böcker att läsa, men inte minst att ha lite koll på vad som skrivs inom området. Tack!

    ”Skolpersonalen kallar Gunilla lat när hon i själva verket inte förstår. Ingen uppfattar henne som något annat än ett extra problem i en redan besvärlig tillvaro.” Så uppfattas många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar alltför ofta i skolan, även de som kommer från en fungerande miljö med föräldrar som strider för dem.

    Men det är bara för oss att kämpa vidare och sprida kunskap, så kanske vi får läsa ”Skolpersonalen insåg att Gunilla kämpade hårt, men ändå inte orkade och förmådde. Det tog problemen på allvar och insåg att det var skolan, lärarna och undervisningen som behövde anpassas efter hennes särskilda behov. De hjälpte Gunilla att komma i kontakt med BUP…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s