Jag – en hisspappa

Det talas mycket om fotbollsmammor och hockeypappor. Ni vet, de där föräldrarna som engagerar sig i sina barns fritidsintressen på ett lite överdrivet sätt. Själv är jag hisspappa. Min son Teo gillar nämligen hissar. Det har han gjort ganska tydligt. Häromdagen sade han: ”Pappa, jag älskar dig. Men jag älskar också hissen på Strålgatan 41 på Lilla Essingen.”
Teo tillhör en liten exklusiv krets som ägnar en stor del av sin vakna tid (och kanske också sina drömmar) åt hissar. De går under pseudonymer som ”Hissen12” eller ”RailCarADDE” eller som min son heter på nätet – ”Hisstrollet”. Vad de sysslar med kan ses som en variant av ”trainspotting”. Det handlar om att hitta så många hissar som möjligt, att filma när man åker i dem och att lägga upp filmerna på Youtube till allmänt beskådande. De har hunnit med en hel del. Hissen12 har laddat upp 3500 hissfilmer sedan han började sin verksamhet 2006.

Här är ett av Teos alster.

Vad är det då som är så lockande med hissar? RailCarADDE uttrycker det så här i en intervju i Aftonbladet: ”Det är spännande. Känna: Är den ryckig eller lugn? Hur är känslan i hissen? Hur ser den ut? Hur pass tillgänglig är den för personer med begränsningar?”
För Teos del tror jag att det handlar om något som är tillräckligt förutsägbart för att inte framkalla stress, men ändå så pass varierat att det blir roligt och lustfyllt.
Och även om jag inte kan påstå att jag själv är särskilt intresserad av just hissar, så kan jag ändå förstå att det är något som betyder något för min son. För när man tänker efter är väl inte hissfilmande mer meningslöst än många andra accepterade hobbies som frimärkssamlande, modellbyggande eller … hockey och fotboll. Ett barn som håller på med fotboll på fritiden lär sig i bästa fall att samarbeta med andra människor och att jobba för att nå sina mål. Men han eller hon lär sig också en massa saker som knappast har något värde utanför idrottsarenan, som att passa bollar/puckar, eller specifika regelverk som bestämmer när, var och hur man får lov att placera en boll i ett mål med foten.
Då kan jag tycka att Teos hobby är betydligt vettigare. Han (och jag) får motion (vi cyklar upp och ner i Lunds backar på jakt efter bra hissar att filma), han lär sig engelska (”Nej pappa ‘Nice Kone Monospace elevators’ ska det stå!”), han lär sig sortera och katalogisera och tränar sin handstil (han gör långa handskrivna listor där han sorterar hissar efter ort och sort), han lär sig geografi (”Det finns massor av fina hissar i Söderhamn, men också i Hudiksvall som ligger lite norrut”), Han lär sig hantera en filmkamera och att redigera videor (det finns nog inte många 9-åringar som kan överföra digitala videofilmer till datorn, redigera och konvertera till Quicktime-format och sedan lägga upp filmerna på sin egen Youtube-kanal). Men bäst av allt, han lär sig kommunicera med andra människor. I skolan är det hopplöst. Han har svårt att förstå lekarna och vad de andra barnen intresserar sig för. Allt går för snabbt och han drar sig undan. Men med sina hissvänner kan han prata om det som han och de tycker är viktigt och roligt. Så här kan en dialog se ut: RailCarADDE (som brukar rätta till saker när min son inte har absolut koll) frågar: ”Tycker du att jag är irriterande som rättar till dig på detaljer, baserad på min erfarenhet?” Teo svarar ”Jag tycker det är okej.” Inte så fantastiskt spirituell dialog kan vi kanske tycka. Men för en pojke som har så stora svårigheter att kommunicera med andra är detta ett första steg. Teo älskar att få kommentarer på sina filmer, och har också börjat upptäcka hur kul det är att kommentera andras verk.

Det tar mycket tid att vara hisspappa. Man ska organisera resor, fixa proviant under resorna, se till att kameror och annan utrustning är i gott skick och att batterierna är laddade, kolla så att datortekniken i hemmadatorn fungerar, hjälpa till med stavning och översättning, visa hur man hittar rätt byggnadsår för specifika hyres- och kontorshus och lyssna på oändliga monologer om olika knappar, hissfunktioner och drivsystem. Men det är värt det. Jag är glad att min Teo har hittat ett intresse som berikar hans värld. Att också han får känna hur det är att vara med i ett gäng och att känna sig speciell. Och att vara riktigt duktig på något.

Jag är en hisspappa. Och stolt över det.

7 kommentarer

Filed under Okategoriserade

7 responses to “Jag – en hisspappa

  1. mattloutbult

    Ett så kärleksfullt inlägg❤

  2. Åh, en gammal gedigen Graham (om än renoverad)! De har personlighet! På sina ställen i stan finns (eller fanns i alla fall så sent som 2010-2011) Graham-hissar med originalknapparna kvar – tyvärr, tyvärr, tyvärr minns jag inte några adresser på rak arm, annars hade jag jättegärna delat med mig! /Kurskamraten

  3. Hej!
    Vad kul att läsa om dig och din son. Själv är jag en hissmamma. Vår son Erik som också är nio lärde sig läsa med hjälp av hissar. Han lärde sig E för entrée och K för källare och sedan var det inte så svårt att lära sig I och R och sedan kunde han skriva sitt namn.
    Jag tror att en av anledningarna till att han (som också har autism) gillar hissar så mycket är att de är förutsägbara och väldigt enkla att förså. Ett litet slutet rum utan särskilt många detaljer som alltid beter sig på samma sätt kräver inte så mycket ansträngning att hantera.
    Min Erik blev också jätteglad när han hittade andra hissfantaster på nätet och nu står han här brevid och vill att jag ska sluta skriva så att han kan se på filmen som du har med i det här inlägget.
    Många hälsningar från en annan hissfamilj.

  4. mamma till fyra npfbarn

    Så härligt att läsa!!! Blir så rörd att jag blir gråtfärdig❤

  5. Mira Melander

    Jag är också väldigt rörd. Vilken bra film och vilket utomordentligt samarbete mellan pappa och son!
    Stolt mormor

  6. Cilla

    HISNANDE HÄRLIG BERÄTTELSE!🙂 Och så vettigt reflekterat över vad man lär sig av att vara hissintresserad. Det inlägget gör att jag kommer läsa ALLT du skrivit här.

  7. Hissar, hur många hissar finns det att prova? Aldrig för några! Lyckan när man som förälder ser hur det strålar av att åka upp och ner!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s